Om en främling vill veta, hvilka de skalder varit, som fullkomligast kristalliserat det svenska lynnet i diktens form, svarar hvarje svensk: Bellman och Tegnér. Man nämner äfven Runeberg, ehuru man samtidigt beklagar, att han ej helt kan kallas vår. Om främlingen önskade en karakteristik af våra mest nationela skalders förhållande till den tid, i hvilken de lefde, så blefve svaret troligen i korthet detta, att Bellman speglade sin tid omedelbart och omedvetet, som vattenytan speglar; att han sjöng, som fåglarne sjunga, oberörd som de af tidens frågor. Tegnér åter kunde kännetecknas som det rikaste, mest fulltonande uttrycket af sin tids kultur, sammansmält med vårt folks nationalkänsla.
Men om främlingen ville veta, i fall Sverige icke ägt någon diktare, som med bevingade steg gått före tiden, som upprört den med djupa frågor, som siat om framtiden med gränslöst hopp - då stode vi stumma, om vi ej kunde svara: Almqvist.
